Soulsearching

Här följer ett sånt där halvpersonligt inlägg (hurraaa.......), som innehåller lite överflödig och halvflummig information om mig.
I måndags gjorde jag fystester hos polisen.
Jag tyckte att jag hade förberett mig så bra jag kunde, övade på löpning och testade Harres. Allt gick rätt väg och självförtroendet var bra sista veckan innan testet. Jag hade kontroll på saker och jag hade lyckats tänka bort mitt halvonda knä. Så när dagen kom var jag självklart nervös, men inte orolig.
Vi började med löpningen och jag sprang på 9.13, vilket var en sänkning av mitt rekord med 16 sekunder. Sjukt nöjd och lättad över att "det svåraste" var över gick vi in till hallen för två till tester. Ett av dom skulle bli mitt fall. En 77 kilo tung docka.. Vi skulle först öva lyfttekniken på varandra, men den tjejen jag skulle göra det på hade nåt fel på axeln, så jag fick ge mig på dockan. Jag blev så fruktansvärt paff när jag insåg att den var VÄLDIGT tung. Stressen attackerade mig som ett brev på posten. När vi sen officiellt skulle lyfta dockan och släpa den 15 meter var jag sist i min grupp, och där stod jag och stressade upp mig och hade min mentala styrka nere i källaren. Så när jag gick fram till dockan, greppade tag och insåg att jag inte kom en centimeter, fick jag panik inombords. "Jag har inte det som krävs", roterade en röst inom mig. Detta skulle inte gå... Och det gjorde det inte heller...
Sicken tomhet. Så overkligt. Så dumt!
Självklart fullföljde jag och gjorde Harres test (snabbast av alla!!!!) för att visa karaktär och få utlopp för lite adrenalin.
Det var först när jag kom in genom dörren i Lund som jag blev riktig ledsen och undrade vad fan som hade hänt?! Min lyftteknik var dålig, det fick jag bekräftat, men varför lyckades inte jag hitta några superkrafter inom mig?! Kanske för att jag inte har några...
Jag skulle gärna vilja skylla på mitt knä, för det enda jag inte kan göra är att sitta på huk. Något som är en extrem fördel när man ska lyfta dockan. Jag lägger reflexivt mycket vikt på vänster ben, vilket nog inte gjorde det hela lättare för mig.
Men samtidigt, när jag kom hem var jag inte mest ledsen över det faktum att jag inte fixade dockan. Det som gnagde mig mest var vad folk skulle tänka om mig. SÅ HIMLA DUMT!
Efter att Fanny pratat med mig och fått mig att tänka på vissa saker, har jag insett att det kanske är dags för lite soulsearching.....

Jag har stor del av mitt liv levt på talang inom idrottsliga aktiviteter, och detta kan ha gjort att jag aldrig riktigt "behövt" ta i ordentligt utan jag har kommit undan billigt tack vare fin teknik eller snygga passningar.. Självklart har jag haft krav på mig själv, men dom har till stor del varit baserade på andras tankar om min insats. Så dumt (x2)... Så när jag nu hamnade i ett läge där alla stod och tittade och tankar flög runt i mitt huvud om hur många jag skulle behöva berätta för att jag misslyckats, fick jag vad som kändes som ett betongblock över mig.
Hur skulle jag förklara detta?? Hur skulle alla tänka? Vad besvikna folk skulle bli på mig...

... Att misslyckas är något högst personligt, och därför något extremt jobbigt för själen. MEN om jag kan komma till en punkt där jag kan fokusera bort tanken om vad andra ska tycka (detta gäller främst i idrottssammanhang) och därmed våga ge mig på saker som verkar omöjliga för att sedan lyckas med dom, då är jag en bra bit på vägen!
På detta sättet kan mitt lilla bakslag med dockan vara en extremt positiv händelse. Idag känner jag mig extremt motiverad att få ordning på knät (röntgen 1 juni) så jag därefter kan träna som en tjur, för att sedan kunna slänga upp den där jävla dockan på axlarna och moonwalka 15 meter!
Vad jag försöker komma fram till är att man gör sig själv en sån stor otjänst genom att fokusera på hur man ser ut utifrån. Det bästa man kan göra är att gräva ut det absolut mörkaste, fulaste och jobbigaste inifrån- kasta ut det och börja från scratch med sig själv!
Så, nu fokuserar jag på framtiden "blicka framåt" står det ju faktiskt på min arm!